Vilse mellan stirrblick och hemstad

Av Sonny

Färdas i bil med jobbuppdrag som destination. Är ute i god tid och känner hur ett för mig tämligen exotiskt sjok av lugn sätter takten. Dubbdäcken morrar dovt mot den nakna asfalten och ljudet förstärker känslan av att vintern varit lång.
Solljuset som strösslar sitt hoppingivande elixir över lokalbefolkningen känns till en början nästan obekvämt. ”Vad gör du här, när du så snart ändå överger oss igen?”

Så vill jag inte tänka, men gör det givetvis ändå.

Blir dock svårartat förförd av den tidiga vårens vänliga tilltal. Efter månader av friktion mellan människa och minusgrader, en strängare grundton från moder natur, då är detta ett välkommet mjukmedel.

Åker förbi en kvinna som från sin position på parkbänken till synes fäst blicken på en avlägsen horisont.

Det är en tidsficka på cirka 1,3 sekunder men det framgår tydligt att hon är fullständigt förlorad i ögonblicket – en stirrblick av monumentala proportioner.

Exakt 39 minuter senare är jobbet gjort och jag begår hemfärd längs samma centrala stråk.

Hon sitter kvar.

Som att den där bänken blivit hennes nya förarsäte – en katapultstol med nya tiders äventyr som landningsplats.

Känner ett litet gråmoln av avund ta form i ett annars soligt sinne.

Vad vet hon som jag inte vet? Troligtvis mycket. Det är det många som gör.

Däremot vet jag att min upptäcktsfärd i Falun fortsätter, trots att det nu är 26 år sedan som det här blev hemma. Mina rötter är förankrade i 0240 som riktnummer – men Falun leder numera i fråga om livstid.

Kan man ens byta hemstad? Kanske vill jag inte ens det, jag har familjebanden intakta och många magiska minnen från uppväxt och ungdom i Ludvika. Marnäs, Harnäs, Hagge och hela härligheten däremellan.

När årstiden nu tar min svala, lätt självspruckna vintertass i sin, så är det som att allt det där gamla vaknar till liv.

Barndomens stjärnklara sikte för sol och skratt gör comeback. Asfalten under mina slitna sneakers hälsar varje steg med svikt och lättvikt.

Några dagar senare passerar jag kvinnans stilleben på bänken. Hon sitter inte kvar och tur är nog det, annars hade ett visst mått av oro varit på sin plats.

Men den där lugna blicken är något jag sparar ned. Den ska få fortsätta leda mig närmare Falun och stadens inre.

Jag har mycket kvar att lära men har ändå kommit långt. Minns hur jag en gång kring millennieskiftet fattade noll och ingenting när en polare pratade om stadsdelen ”Boyzoneburg”.

Men det får bli en annan historia.