"Konsten att för alltid vara nybörjare"

Av Alva Folkesson

Jag avundas personer som har ett intresse de verkligen brinner för. Själv har jag aldrig riktigt fastnat för något, trots många försök.

Jag är en person som älskar att påbörja saker. Jag drar i gång nya projekt med full entusiasm och är övertygad om att ”det här är min nya grej”. Problemet är bara att jag lika snabbt slutar, ofta vid första lilla motgång.

Det började redan som barn. Jag testade på alla möjliga sporter; simning, dans, gymnastik, fotboll, innebandy och skateboard. Men inget blev långvarigt.

Ta simningen till exempel. Jag tyckte att det var roligt att simma fram tills det var dags att börja crawla. Alla andra i min ålder gled fram genom bassängen medan jag vevade armarna åt fel håll och sjönk. Jag gjorde några försök som slutade på samma sätt, med några panikplask och kallsupar. Det kändes inte som att jag och crawlningen var på väg att bli en framgångssaga direkt. Så jag åkte hem och gjorde det enda rimliga, jag slutade.

Gymnastiken slutade ungefär på samma sätt. När vi under en träning skulle lära oss att hjula så gick det snabbt utför.

Jag lyckades inte få till en enda bra hjulning och insåg därför under den där eftermiddagen att gymnastik inte heller var något för mig.

Jag har också testat på en hel del kreativa aktiviteter. En gång bestämde jag mig för att börja måla. Inte halvhjärtat, utan verkligen satsa. Jag köpte allt man kan tänkas behöva; färger, penslar, dukar och ett staffli. Jag var kittad och klar för en konstnärskarriär helt enkelt.

Under några veckor målade jag intensivt. Sedan kom en dag när det inte var lika kul längre, och där tog min konstnärsera slut.

Under en annan period skulle jag börja sy kläder. Jag köpte tyger, mönster, nålar och trådar.

Jag dammade av min mammas gamla symaskin och köpte en hel provdocka. En sån där som står i hörnet och signalerar att ”här bor en person med ambitioner, en person som kan sin grej”.

Problemet var bara att personen i fråga aldrig avslutade ett enda projekt. Inte ett. Provdockan står kvar i hörnet, som en tyst påminnelse om att sömnad inte heller var något för mig.

Det har blivit ett tydligt mönster – varje gång något slutar vara lätt eller roligt, kliver jag av. Det är ju egentligen inte så konstigt att jag aldrig hittar ”min grej”. Jag ger ju aldrig något en chans att bli det.

Kanske handlar det inte om att hitta rätt från början, utan om att stanna kvar lite längre, även när det känns motigt. För tänk om det är precis där, efter motståndet, som intresset faktiskt börjar på riktigt.