"Mina grannar är mina bästa vänner"

Av Kerstin Eriksson

Skylten är inte stor. Motivet är en variant av en traditionell varningsskylt. Få har nog sett att det i mitten av bilden finns en avbruten kofot. Skylten anger att här råder grannsamverkan. Ett område där människor faktiskt pratar med varandra och håller vakt.

Och larmar om något skulle vara på tok – vare sig det handlar om pågående brott eller bara i omtanke om sin granne och vän.

Det här med grannsamverkan blev påtagligt när jag flyttade ut på ”landet”. I stan nickar man i bästa fall mot varandra i trappuppgången eller över staketet i radhusområdet.

Men på landet stannar man till, pratar om vädret, om barn och barnbarn eller meddelar att man ska vara borta en vecka. Då tar grannen tjänstvilligt in post och håller koll på om någon okänd kör upp på uppfarten.

En gång tog min granne saken på fullaste allvar när en man strök runt vårt hus. Dessbättre kände han igen mannen som bara skulle lämna en nyckel när ingen i familjen var hemma!

Det finns även annan hjälp att få, när problemen hopar sig.

Som den där synnerligen nederbördsrika vinterdagen och jag sent skulle ta mig hem på snötäckta vägar. Nordanvinden hade legat på hela dagen och gjorde drivorna längs byvägen höga. Jag tog sats och fastnade förstås högt upp på snödrivan. Idiotiskt!

Lyckligtvis kom en granne ut som hade sett min belägenhet. Med gemensamma krafter, med skyfflar och svett som rann längs ryggen, fick vi till slut loss bilen och jag kunde backa ut på plogad mark igen. Den hjälpen var fantastisk.

Men sedan körde jag till andra änden av byvägen i tron om att kunna ta mig fram.

Drivorna var lika höga där, så jag åkte upp till byn, där det var plogat och där bebyggelsen låg i lä från de hårda vindarna. Jag knackade på i ett av husen och undrade om jag fick ställa bilen intill deras hus över natten. Dels för att jag inte tog mig hem, dels för att jag skulle upp så tidigt morgonen därpå att någon plogbil knappast skulle ha hunnit passera.

Efter ett jakande svar pulsade jag hem till mitt hus i snö som gick mig långt över knäna. Frågan är om jag ens varit med om ett sådant oväder.

Tidigt morgonen därpå gav jag mig av, huttrandes, längs vägen till grannens hus, glad över att snöfallet faktiskt upphört under natten, men orolig för att kanske bilen inte ens skulle starta.

Men min bil stod snöfri på grannens uppfart – med motorvärmarsladden i!

Det är grannsamverkan det.