"Vi kommer aldrig att bli vänner"

Av Niclas Bergvall

Provhytten! Detta monster och energislukare.

"Jag vill inte!"

Hustrun tittar på mig och suckar.

Så är det ofta när det ska provas kläder. Ja, jag lider.

Och värst är att ställa sig i provhytten.

"Måste jag prova, det är ju rätt storlek!?"

Hustrun tittar åter på mig och jag förstår vinken och sakta traskar jag mot hytten.

Vi har aldrig gillat varandra och jag kan minnas min barndom när min mamma tog med mig till klädbutiken.

Det var så jobbigt och så oerhört tråkigt att kliva in i det trånga utrymmet. Ja, jag tog till tårarna för att slippa, men så långt går jag inte numera.

Nu har jag passerat 60 och min mamma har sedan länge lämnat mig. I stället är det min älskade hustru som plågar mig.

"Niclas, det är rea på jeansen på Dressman den här veckan."

Jag hör henne, men jag vill inte höra.

Tar bilnyckeln, startar bilen och kör nonstop i två timmar. Nej, här ska inte köpas några jeans!

Riktigt så illa är det inte, men känslan finns där – att kunna fly från eländet.

Jag ser framför mig hur hon springer fram och tillbaka i butiken.

"Prova de här och de här och de här och de här!"

Ibland brukar jag i ren protest kliva ut i butiken i kalsongerna och ropa på henne.

Det gillas inte.

Nu kanske ni får en bild av min hustru att hon skulle vara elak, men det är jag som är boven i dramat.

Hon vill givetvis ha en man som ser anständig ut och har snygga kläder.

Men jag beter mig som en trotsig sexåring likt jag gjorde de där gångerna på 70-talet när min mamma tog med mig för att köpa kläder.

Nu är jag vuxen och ska givetvis bete mig därefter och det ni hittills har läst är lite överdrivet för att spetsa till det hela.

Men kompisar kommer vi aldrig bli, jag och provhytten. Inte ens nära.

Frågan är dock hur jag skulle se ut om inte min hustru Petra fanns vid min sida?

Jo, en liten vink har jag faktiskt fått om det. För några år sedan kläckte hon ur sig att jag minsann hade samma tröja på mig varje gång hon såg mig på stadens uteställe innan vi den där kvällen i augusti 1999 möttes och kärlek uppstod.

Så var det och alla har vi vår favorit i garderoben och jag minns mycket väl den där tröjan.

Men värt att notera är att trots den där eviga tröjan lyckades jag fånga hennes hjärta.

Den där dagen i klädbutiken slutade för övrigt lyckligt, jag kom hem med ett par jeans.

Och nu har jag även koll på min storlek, 32-32.