"Att göra en vårstädning med ansvar"

Av Sara Flodin

Den senaste tiden har jag uppmärksammat att det står fullastade släpkärror på många villatomter. Släpkärror som är lastade med trasiga plasthinkar, gamla brädor och annat skrot. Detta avslöjar bara en sak; vårstädningen är i gång!

Ingen har bett oss att göra den, ändå känner vi hur vi vill rensa, så fort ljuset blir starkare.

Plötsligt avslöjar solen allt det där som vintern varit vänlig nog att dölja: dammet som lagt sig som en grå hinna över bokhyllan, fingeravtrycken på fönstren och högen med papper. Det är som om våren uppmanar: Nu är det dags!

Men vårstädning handlar inte bara om att göra rent. Det handlar om att göra upp.

Att öppna garderober och skåp och faktiskt se vad vi samlat på oss. Reatröjan som kliar, köksprylen som användes en gång. Lådan med sladdar till apparater som slutat fungera. Allt det där som blivit över.

Förr betydde vårstädning ofta stora svarta sopsäckar. Utrensning som ett slags reningsbad. Släng, släng, släng och detox-känslan efteråt.

Men i dag skaver det lite mer att bara köra allt till soptippen. För varje sak vi kastar är också resurser, arbete och material som gått åt.

Vårstädning behöver inte vara en transportsträcka till sopnedkastet. Det kan lika gärna vara början på något nytt, för någon annan.

Det finns en avigsida i rensandet. Även om ambitionen är att sortera metodiskt slutar det ofta med att man provar gamla kläder framför spegeln.

Ett brev från förr kan få en att bli sittande på golvet en stund för länge för att det ska kännas effektivt.

Vårstädningen går sällan så snabbt som man tänkt sig, men det går att vårstäda och ge sig själv en nystart utan att belasta världen mer än nödvändigt.

Det räcker med en hink med såpavatten, lite envishet och viljan att tänka ett varv till innan vi slänger. Att välja med större omsorg. Kläderna vi tröttnat på kan bli någons favorit på en second hand-butik. Böckerna som samlat damm kan hitta nya nattduksbord. Lampan som inte passar i vårt vardagsrum kan lysa upp ett annat. I stället för att avsluta berättelsen kan vi låta den fortsätta.

Det finns något fint i den tanken. Att våra saker inte bara är slit och släng, utan delar av ett kretslopp. Att vårstädning inte handlar om att ”göra sig av med”, utan om att skicka vidare.

Det kräver kanske lite mer, en tur till återvinningen, en kasse till en insamlingsbox, eller en annons på nätet, men det ger också mer tillbaka. En känsla av ansvar. Av sammanhang.