Gårdsnamnen – ett arv eller en stulen identitet?

Av Christian Larsen

Nu kommer jag trampa på ett antal ömma tår. Men jag har stora skor, så jag kan inte rå för det.

Det här med gårdsnamn.

Misstolka mig rätt eller helt fel. Jag kommer från gårdsnamnens absoluta epicentrum: Rättvik. Det är även där fem av två spelar fiol, där folkdräkt plötsligt blir en grundlag på midsommaren och där gärdesgårdsgrindarna har gårdsnamn instansade för evigt. Och det är väl mysigt. Det vittnar en smula om vem som bodde där en gång i tiden och namnen gör sig påminda i vissa sammanhang här och där. Några bär dem med sig fortfarande och det är väl trots allt något av det där arvet somliga pratar om ibland. Dalapatriotiskt, om inte annat.

I Lerdal, där jag är uppvuxen, syns de här och där, ute i byarna och vid mer avlägsna ägor. Vissa gator och vägar bär namn som Kokos Ullas Pers-Åkes Jans-Olars Svetskåpa-vägen, man har cyklat förbi gårdar med namn som Kattsvans-Brittas Isglassdotters Sutteränggården och Kvastskafts-Olles Telefonkatalogsvägen.

Jag överdriver, jag vet. Men ju fler dubbelnamn desto mer Dalarna.

Men det finns även de som skamlöst tar sig gårdsnamn, läs och häpna. Som aldrig ens varit i närheten av det tjocka blod som tränger sig fram i ådrorna hos masarna och kullorna. Ett helgerånens helgerån. Och man gör det med knapp märkbar finess: Vid giftermål tar man sitt gamla luggslitna efternamn – och sätter det framför sitt förnamn. Voilà! Du är hemmansägare sedan många stolta generationer! Exemplen får ni googla.

Förr användes ju gårdsnamnen också för att skilja personer åt. Det var jätteenkelt. Bodde Anders på gården Sladdtrassel så blev det: Anders på Sladdtrassel. Bodde Britta på Äppelpajsgården så blev det Äppelpajs-Britta. Den metodiken behövs väl knappast idag med allehanda sökmotorer. Det tar mig idag längre tid att resa på mig och gå och knacka på hos grannen och presentera mig än att fingervalsa mig fram på mobilen och få reda på grannens bostadsyta, familjeförhållanden, vilken bil och släpvagn hen äger, om hen har registrerade husdjur, sambo eller inte och ytterligare en rad tämligen ointressanta detaljer.

Samhället är helt klart ett annat idag och jag tillhör de som fortfarande spontanringer folk. Jag stannar till och med och knackar på om jag har vägarna förbi. Det kunde man göra i Klotass-Olle-Brittas gård och en bullrande Klotass-Olle öppnade själv dörren med ett brak. Nu svajar det till i en solblekt gardin och den dammiga persiennen formar ett försynt V.