Att krafsa in på barnens revir

Av Kerstin Eriksson

Finns det något tråkigare än att rensa uppfarter och stenläggningar? Ändå ställer man upp när barnen frågar. Eller, nja, det var nog ett erbjudande från min sida, att ta sig an den där engelska stenläggningen där ogräs och mossa hade fått fäste runt de där små decimetern stora plattorna. Men som sagt; vad gör man inte för barna?

Det tog mig närmare två arbetsdagar för att fixa till hos sonen och hans familj i England; p-plats, garageuppfart, uteplats och trädgårdsgång. I England har man uppenbart inte fattat det där med trätrall, där man kan lägga marktäckande duk över jorden innan man bygger upp altanen eller trallet eller vad det är nu man ska använda trägolvet till. Byggnationer där det tar betydligt längre tid innan man behöver rensa ogräs mellan spjälorna.

Visst hade jag kunnat slå på radion eller sätta på mig hörlurar och lyssnat på en bok för sällskaps skull. Men det blev liksom inte av. I stället lät jag tankarna gå och insåg plötsligt att precis samma jobb som jag gjorde för sonen, samma arbete gjorde även mina föräldrar när de hälsade på oss på somrarna. Det gick inte många dagar på deras semester innan de låg på alla fyra ute på gårdsplanen och grävde, skyfflade, skrapade och krattade.

Resultatet blev alltid oklanderligt.

Numera skäms jag lite för både gårdsplan och uppfart där maskrosor och gräs och mossa har en förmåga att få fäste och växa av bara den.

Ibland får jag lite energi, vilket kan betyda att ena sidan av uppfarten är rensad medan den andra fortsätter att växa med otroligt växtkraft.

Varför gjorde då mina föräldrar det här jobbet åt mig, och jag det för mina barn? Ja, kanske för att det är där man kan göra något utan att bli för personlig. Dammsuga, hänga tvätt, skura golv och – rensa rabatter och stenplattor, är inte så personligt. Du klampar inte in i deras liv. För även om det är dina barn så har de skapat sitt liv och sina rutiner.

Även om det kan kännas som ett oändligt arbete så finns det faktiskt saker som är betydligt värre än att skrapa stenplattsskarvar fria från mossa och ogräs. Det insåg jag när jag började lyssna till hur det faktiskt lät när jag låg där på alla fyra och och skrapade och grävde. Det påminde mig om ett tandhygienistbesök. Klon som grävde mellan skarvarna, skrapet mot skrovlig yta, krafsandet, kratsandet, raspandet…

Men den insikten fortsatte jag rensningen av den stensatta trädgården skönt medveten om att det var månader kvar till nästa tandläkarbesök!