Chloés berättelse om skräcklarmet och inrymningen

Av lisa.bjorklund@lokalti.se

Hon går andra året på samhällsvetenskapsprogrammet på Karlfeldtgymnasiet och den här dagen, onsdagen den 6 maj, börjar som de flesta andra dagar.

Klockan är strax efter 08:00 och Chloé står i en korridor med några klasskompisar och väntar på att läraren ska komma. De pratar om vardagliga saker, när läraren dyker upp – denna dag springandes.

– Läraren låser upp dörren, hon är stressad och alla som står i korridoren forslas in i klassrummet, sen låser hon dörren och vi alla undrar: Vad är det som händer?

Väl inlåsta i klassrummet fick Chloé veta att det var ett så kallat PDV-larm, det vill säga risk för pågående dödligt våld.

– Och vi bara, jaha, men det är nog bara träning. Vi tar det inte seriöst i början, vi tänker att det är över om en halvtimme och att de bara testar hur vi ska hantera situationen.

Oroliga föräldrar väntade utanför Karlbergsgymnasiet under förmiddagen den 6 maj. Foto: Lisa Björklund

I klassrummet är fönsterna stängda och persiennerna dras ner. Eleverna får inte prata högt. Samtidigt börjar läraren bygga en barrikad vid dörren.

– Vi sitter där och sen, efter ungefär 20 minuter, hör vi att någon knackar på dörrar ute i korridoren och att det är någon som går där.

Därefter går tiden, men Chloé tror fortfarande att det handlar om en övning. Hon skriver ett sms till sin syster som är lärare på en mellanstadieskola i Avesta.

– Jag frågar om de också har träning. Jag tänkte att alla kommunala skolor kanske hade det, men hon svarar bara: Vad menar du? Och så frågar hon: Var är du, är du gömd?

Det är då som Chloé inser att det kanske inte är frågan om en övning, även om tvivlen fortfarande kvarstår.

– Vi ser på vår lärare att hon blir mer och mer ångestfylld, så vi bara: Det kanske är på riktigt. Först antog vi att det var träning och att läraren inte ville berätta det.

Efter ungefär en timme fick eleverna sätta sig på golvet, under sina bänkar. Med sina telefoner till hands gick chattandet varmt. Många skriver till sina familjer.

– Vissa har ångest, nån gråter, andra sitter och skämtar och säger, äh det är lugnt, dör vi så dör vi.

I meddelanden från kompisar i andra klassrum skickas bilder och filmer. Enligt Chloé varierar situationen beroende på klass. I vissa spelas sällskapsspel, man skämtar, leker Hänga gubbe eller tittar på film.

– I min pojkväns klass skrattade de högt. Jag tänkte, vi lever i olika realiteter just nu. Hos oss kändes det som en amerikansk skolskjutning och han sitter i en vanlig klass, fast inlåst.

Under inrymningen var det många föräldrar som ringde såväl kommun som polis för att ta reda på vad det var som hände. Foto: Lisa Björklund

En del av informationen som skickas på elevernas telefoner visar sig vara oriktig, men Chloé uppfattade inte att spridningen av den var så stor.

– Det var någon bild som var falsk och sedan kom det information om att det rörde sig om två personer med vapen, det var också falskt.

Hon tycker att eleverna dock fick viss, riktig information också – och det innan lärarna fått den.

– Alla har någon vän i en annan klass, så vi skrev på Snapchat att polisen är här. Sen, en kvart senare säger läraren att: ja polisen har varit här ett tag. Jo, vi vet det, vi visste det för en kvart sen, tänkte vi.

Chloé tycker att hennes lärare gjorde ett bra jobb och att hon lugnade eleverna, bjöd dem på tuggummi och till och med erbjöd sin egen matlåda till dem som var hungriga.

– En eloge till henne att hon behöll sitt lugn, även om hon var ångestfull i ett rum laddat av osäkerhet. Många var oseriösa, vissa hade ångest. Då tycker jag att hon skötte det bra.

Efter drygt två timmar släpptes eleverna ut från klassrummen, då är klockan nästan halv elva.

– Vi får reda på att det var en fejkleksakspistol eller vad det nu var. Man var lite bitter att man hade oroat sig helt i onödan. Samtidigt är man också tacksam för att det inte var äkta.

"Jag har kommit fram till att det var bättre av säkerhetsskäl att göra någonting förebyggande än att ta en risk", säger Chloé. Foto: Lisa Björklund

Var du rädd under tiden det pågick?

– Jag var inte rädd, för mig var det bara – vad hände nu, vad gör jag nu. Man är i chocktillstånd. De flesta var inte så rädda, men det är en konstig upplevelse.

När tidningen träffar Chloé är det torsdag eftermiddag och det har gått drygt ett dygn sedan inrymningen.

Hon berättar att hon någonstans känt på sig att larmet inte var skarpt.

– Jag tror att man som människa kände att det här var inte som i Örebro, men absolut så är man skärrad efteråt. Många mådde värre när de kom hem för då inser man att det här hade kunnat hänt mig.

Hur känner du nu efteråt?

– I går blev jag hemskickad för ingen annan i min klass skulle vara kvar och läraren såg på mig att, nej du borde bara åka hem. När jag var hemma tänkte jag att, jaha då har jag upplevt det där. Det var en väldigt speciell träning, men då är man väl lite mer förberedd om det skulle hända igen.