"Jobbig packning blev roliga historier"

Av maria.svensson@lokalti.se

En storskalig renovering i bostadsområdet gör att hon måste flytta från sitt hem till en mycket mindre lägenhet. Som tur var i samma område, vilket hon känner stor tacksamhet för. För där, i kvarteret med de röda husen, är rötterna djupt förankrade sedan hon flyttade dit som tvååring med sin stora familj i mitten av 30-talet. Men det är också mitt barndomshem som försvinner.

Så för några veckor sedan var det dags att börja med flyttpackningen. Och jag måste erkänna att det kändes motigt när jag insåg hur mycket jobb mamma och jag hade framför oss.

Ett helt liv skulle ju rensas och förpassas ner i några kartonger. Vi kände oss också väldigt vemodiga.

Men det blev något helt annat!

För med föremål, fotografier och brev som inte tagits fram på flera år, väcktes minnena till liv. Helt plötsligt målades en värld upp både från min mammas uppväxt och liv men även mitt.

Så sittandes på golvet (och mamma i sin öronlappsfåtölj) omringad av fotoalbum, sparade vykort, brev och tidningsurklipp började vår resa tillbaka i tiden.

”Hur gammal är du på den här bilden mamma”, frågade jag och svaret bjöd på en historia om en nyfiken 16-åring som precis börjat arbeta på glassfabriken i 50-talets Borlänge.

”Oj! Den där hade jag glömt! Den fick jag av en jobbarkompis på bryggeriet”, utbrast hon när jag plockade fram ett litet gosedjur med bara ett öra.

Jag blev också varm i hela hjärtat när jag insåg att hon sparat massor av tidningsurklipp av artiklar jag skrivit samt vykort från mina semestrar från 80-talet och framåt. Vilket gjorde att flera minnen och berättelser växte fram.

Mycket var naturligtvis också obegripligt att det sparats under alla år. Suddiga bilder från oklara festligheter från sent 60-tal landade i brännbart-säcken. Likaså gamla tidskrifter. Och ingen behöver väl egentligen 20 glasfiguriner? Där blir de nog glada i second hand-butiken.

Mycket sparades, men det var också förvånansvärt lätt att släppa taget om många saker.

Något som skulle bli en ”jobbig städgrej” blev nu i stället kvalitetstid tillsammans med mamma med både tårar och skratt. Och vi båda inser nu att vår historia och våra minnen inte försvinner bara för att själva föremålen inte finns kvar.

De bor kvar i hjärtat.